Jag läser en artikel om terapi och barndomen. I gestaltterapi utgår vi mycket från nuet. Med nuet menar jag inte främst din generella livssituation just nu, utan det omedelbara nuet, stunden just här och nu tillsammans med mig i terapirummet. En vanlig fråga jag ställer utifrån det som uppstår i nuet kan vara ”Är det något du känner igen från tidigare i ditt liv?”. Därifrån utforskar vi tillsammans, det som känns meningsfullt.
I artikeln står det ”Dessutom är minnen inte en sann bild av verkligheten, utan färgas av aktuell kontext och tillståndet för dagen. Därför är det vanskligt att utgå ifrån dem, säger hon.”. I gestaltterapi är inte sanningshalten av minnet det viktigaste. Vi vet att vi kan minnas explicita minnen. Vi vet också att kroppen minns. Då har man ofta ”en känsla av” hur det var. Den kan ge oss nog så mycket information att arbeta vidare med.
Det som utspelar sig i nuet kan vara gammalt som ligger kvar, oavslutat. Gammalt, som påverkar oss i våra relationer och i vårt sätt att se på, och känna för, oss själva. Då arbetar vi med det på olika sätt, för att skapa förståelse, finna självmedkänsla och, i vissa fall, få till ett avslut.
